Bara jag.

 

 

Jag har lämnat människor bakom mig, antingen har jag vart tvungen eller så har jag gjort ett val. Jag har hatat de lika mycket varje gång. 

 

 För mig är saknad en enorm sak, man saknar dom här små stunderna man vet att man inte kan få med någon annan. En släkting, vän, kärlek,  lika tufft allihop. 

 

Men hur långt tar de innan man faller över den där tröskeln och man inte saknar någon längre?  

Hur desperat kan man bli efter någons famn eller någons torra skämt? 

Hur långt kan man gå för att få de där lilla minnet tillbaka, leva på hoppet ett tag till. 

"Snart sitter jag i dens bil med torra skämten, snart ligger jag i sängen med den trygga famnen och snart får jag känna farfars trygga hand på min kind igen." Hur långt vågar man gå om man visste att man skulle få de tillbaka? Hur länge står man inte på den där kanten och bara vill hoppa, släppa allt, gå vidare. Men minnen är starka de är inget man släpper och dom som sätter sig på minnet är så mycket mer än ett par torra skämt, en trygg famn och en trygg hand. De är fantastiska personer som någon gång  i mitt liv printa in sig i mitt hjärta. 

Sanningen är väl att man aldrig slutar sakna, man lär sig leva med saknaden. Saknaden av fantastiska personer som vissa av dom aldrig kommer tillbaka. 

 

Jag vill aldrig lämna personer bakom mig längre, dom som är i mitt liv nu har gjort sån en enorm påverkan på mig. Jag vill inte sakna någon mer, jag vill inte känna tomrum. Jag vill känna trygghet, kärlek och massa jävla glädje. Minnen som jag aldrig vill glömma, som jag vill skratta åt med personen jag skapa dom med. 

 

Jag säger de, saknad vilken jävla grej. 

Men minnen, vilken jävla glädje!